Ett par kilometer från mitt hus kämpar människor för sina liv och redan utmattad sjukvårdspersonal går på ännu ett evighetslångt skift bakom tättslutande visir och varma skyddskläder. Några kilometer åt andra hållet byggs ett enormt fältsjukhus i mässhallar som bara för några månader sedan bestod av tjusiga montrar med årets design. Inne i staden kämpar restauranger, butiker, hotell, taxichaufförer, småföretagare, ja till och med Skansen för sin överlevnad. Över hela landet har tiotusentals människor förlorat hela eller delar av sin försörjning, drabbats av sjukdom själva eller förlorat en anhörig.
Foto: John Mark Smith
Och mitt i allt detta är det … vår? Utanför mitt ännu oputsade fönster kvittrar fåglarna. Solen flödar in och belyser alla dammtussar under skåp och längs golvlister. Vantarna lämnas hemma, det vankas glasstrut på altanen och i fönstren gror luktärtssådden. Det doftar nybakat, nu när jag jobbar hemifrån hinner jag slänga ihop en kaka ibland. Det är nästan som vanligt så här års. Fast ändå inte.
Det är nästan som vanligt så här års. Fast ändå inte.
Jag förstår inte riktigt hur jag ska känna just nu. Jag har förlorat majoriteten av vårens planerade inkomster, men mina företag har inte gått omkull. Jag har ställt in ett kalas och två planerade tåg- och färjeresor, men jag har fortfarande ett tryggt hem att tillbringa min tid i. Jag har varken träffat mamma eller mina svärföräldrar sedan ifjol och vet inte alls när det kommer att bli möjligt att återse dem, men än så länge är alla i familjen friska. Och världen har stannat så att klimatet får en liten, liten andhämtningspaus, men pausen sker på bekostnad av människors liv och försörjning.
Å ena sidan, å andra sidan.
Foto: Kiwihug
Får vi ens vara glada nu? Tacksamma? Är det okej att njuta av något – stort som litet – eller är vi okänsliga då?
Får vi driva med oss själva och skämta om vår egen lappsjukhet och karantärsfrisyr, när andra står på ruinens brant? Får vi bry oss om (och sörja) värdsliga saker som inställda släktkalas, påskresor och kompismiddagar, eller trampar vi på riktig sorg då?
Det är lite som att vi blivit fabriksåterställda, och plötsligt börjar värdera mänsklig närhet
För det finns ju ändå något fint med att vi får lite perspektiv igen, och inser att mycket av det vi tagit för givet – som för bara några veckor sedan var helt normalt – nu är helt befängt. Det är lite som att vi blivit fabriksåterställda, och plötsligt börjar värdera mänsklig närhet, de små guldkanterna i form av restaurangbesök och att få krama de vi älskar igen. Så där som vi kanske gjorde innan vi hamnade med huvudena i det blå och började värdera en attraktiv lifestyle högre än det mesta. Reset-knappen kanske inte bara gäller näringslivet, utan också oss själva?
Och sen, när vi sörjt våra värdsliga förluster färdigt och landat i att allt nog blir okej ändå – får vi vara glada när vårsolen värmer nästippen då? Fast det inte är över än?
Foto: Aaron Burden
Det är så himla mörkt nu, trots solkatter på köksgolvet och krokusar längs husväggen. Vi är bara i början på något som vi inte vet när det tar slut. Som slår olika hårt mot olika människor. Som påverkar oss alla. Och det är en svår tid att navigera i.
Har det någonsin funnits en tid då det är okej att njuta av hemmafix, odling och pyssel så borde det ju vara just nu.
Men jag tror ändå att vi måste få skratta, njuta och trivas när tillfällen ges, vid sidan om all sorg, saknad och respekt för virusets konsekvenser. Pyssla, städa, odla, leka, träna, läsa, baka. Och förstås skänka en tanke till de som INTE kan göra det. Som måste bära upp samhället just nu, och dygnet runt. Kanske kan vi bidra till avlastning på något sätt, även om vi själv inte har rätt kompetens? Handla åt den äldre grannen, swisha kaféerna som ordnar frukostar och matlådor åt läkare och sjuksköterskor och framför allt #stannahemma för att lätta bördan och minska riskerna för alla de som inte kan göra just det. Har det någonsin funnits en tid då det är okej att njuta av hemmafix, odling och pyssel så borde det ju vara just nu.
Det pågår något som vi inte kan styra. Vi får alla göra vad vi kan för att hålla oron i schack, hjärna och kropp sysselsatta och få tiden att gå. För tiden, även denna tid, är ju fortfarande livet. Ta hand om er.
Visst är det klurigt, svårnavigerat <3
I måndags fick jag berätta för tolv av mina kollegor att jag inte längre kan ge dem arbete och igår sprang jag i skogen och njöt av fågelkvitter. Stora svängningar hela tiden, men i det stora hela skulle ju inte folkhälsan gynnas om vi var tvungna att bara känna bedrövelse?
Ja fy så sorgligt ibland, den här våren har verkligen dragit undan mattan för många. Och samtidigt måste vi ju kunna njuta av de tillfällen som ges, om det så är vårväder eller något annat.